JAN HAIN
min och min familjs historia

Tartanmönster eller skotskrutigt mönster är sedan 1800-talet en
nationalsymbol för Skottland. Mönstret till vänster och slipsen
ovan har koppling till Jan Hains skottska släkt som kommer från
distriktet Fife och ingår i klanen Erskine.

                     

            

Mina skotska rötter

En aprildag 1803 anlände sju smeder och en redskapsmekaniker från Skottland med båt till Skepparkorken strax norr om Ängelholm. Major Stjernswärd på Engeltofta gods hade genom förmedling av en lord Kellie lyckats engagera skottarna i syfte att modernisera lantbruksnäringen på godset. En av dem som var med på båten var släkten Hain´s anfader,

John Hain, 1780–1846.

De första åren arbetade John som inspektor hos major Stjernsvärd. Senare arrenderade och längre fram ägde och brukade han gården Huntley nära Engeltofta gård. 1805 gifte sig John med Hedvig Maria Falck, 1786–1844, från Barkåkra, dotter till prosten Magnus Falck. I sitt äktenskap fick John Hain två söner. Äldste sonen Charles William växte upp i Skottland där han sedan övertog släktgården Morton of Blebo i Kemback, Fife i närheten av St. Andrews. Yngste sonen Thomas, 1809–1871, stannade i Sverige och valde att utbilda sig till präst. Han verkade som kyrkoherde i Ronneby från 1851 fram till sin död.
1831 lämnade John Hain sin egendom och flyttade söderut till Burlöv utanför Malmö där han arrenderade Stora Bernstorp gård och Dalby kungsgård fram till sin död 1846.

 
Sonen Thomas Hain, 1809–1871, fick i äktenskapet med Beda Kraak nio barn. En av sönerna,
Folke, 1842–1898, utbildade sig till jurist och kom till Malmö som länsnotarie och sedermera kronofogde och häradshövding. 1876 gifte han sig med Charlotte Beijer, 1850–1911, syster till en av G & L Beijer AB:s grundare Gottfried Beijer, 1838–1901. De fick i sin tur sex barn varav Erskine, 1877–1959, och Richard Hain (Jan Hains farfar) var verksamma inom G & L Beijer AB större delen av sina liv. Richard Hain var gift med Ebba Sahlin och fick tre barn – John, Brita och Mauritz. Erskine Hain, VD i G & L Beijer AB åren 1914 till 1959, var gift två gånger. Första hustrun, kusinen Anna Beijer, var dotter till Beijers grundare Gottfried Beijer. Banden mellan familjerna Beijer och Hain knöts därmed ännu tätare. Gottfrieds bror och medgrundare till

G & L Beijer AB, Lorens, var gift med Agnes Sahlström. Äktenskapet var barnlöst. 
Gottfried Beijer härstammade från gamla malmösläkter. Tillsammans med Frans Suell brukar
han nämnas som grundare av det moderna Malmö. Vid sidan om sin omfattande och framgångsrika affärsmannabana var han aktiv inom en mängd olika områden och tog initiativ till att starta många företag inom industri och kommunikation.
Brodern Lorens Beijer, 1839–1910, hade stor del i att G & L Beijer utvecklades till ett av Sveriges mest framgångsrika företag inom kol och koks. När bolaget år 1908 ombildades till aktiebolag blev han dess första styrelseordförande.
Bröderna Erskine och Richard Hain är starkt förknippade med G & L Beijer AB. Men det var dock, som nämnts ovan, bröderna Gottfried och Lorens Beijer som hade startat handelshuset men då de båda saknade manliga arvingar överläts så småningom driften av företaget på ingifta Hainare. Visserligen hade Gottfried fyra döttrar men på den tiden ansågs det inte vara ett kvinnogöra att driva företag.

                                 

                                                                                   

Familjerna Hain/Beijer har en lång tradition av donationer till vetenskap och kultur. Här följer Jan i sin släkts fotspår.
När stadgarna för Inga och John Hain´s Stiftelser för Vetenskaplig Medicinsk respektive Humanistisk Forskning skrevs i början 1980-talet var tillgångarna bundna i G & L Beijer. Jan fick i uppdrag av sina föräldrar att efter deras
bortgång starta stiftelserna. Detta möjliggjordes genom att Jan avstod från en inte obetydlig del av sitt moders- och fadersarv.
Med start 1994 har årligen delats ut stipendier till forskare som verkar i Malmö/Lund-regionen.
Jan´s egen stiftelse – Jan Hain Stiftelse för Vetenskaplig Klinisk Medicinsk Forskning – delade ut stipendier första gången 2013. Tioår senare donerar Jan ett betydande belopp för att dels stärka kapitalbasen i de tre tidigare stiftelserna men också för att bilda en ny egen stiftelse – Jan Hain stiftelse för Vetenskaplig Teknisk Forskning inom Miljö och Klimat.

Jan Hain

Ett stilla lugn råder på lunchrestaurangen nere i Limhamn. Klockan har passerat tretton och vi
väntar på maten. Mittemot mig sitter Jan Hain som har bett mig ta fram en skrift med anledning 
av hans nybildade Stiftelse för Vetenskaplig Klinisk Medicinsk forskning. Ett av önskemålen från Jan´s sida är att skriften inte enbart ska handla om stiftelsen och hans föräldrars stiftelser, Inga och John Hains Stiftelser för Vetenskaplig Medicinsk respektive Humanistisk Forskning, utan även teckna en bild av vem Jan Hain och hans familj är och vad han uträttat under de dryga sextiofem år som gått sedan han föddes i maj 1949, vilket inte varit helt lätt då den äldre generationen tunnats ut. Eftersom vi känt varandra sedan tonårstiden borde jag, menar han,
vara lämplig för uppdraget.
Vi var osnutna tonåringar första gången vi träffades i mitten av sextiotalet och från den stunden
utvecklades en nära vänskap.

Stora krav
Jans resa började en majdag 1949. Han växte upp i en familj som starkt präglades av familjeföretaget G & L Beijer AB – idag Beijer Ref AB.
– Redan som liten fick jag höra att jag skulle in i företaget, jag representerade ju den 4:e generationen, och föra traditionen vidare, det blev som ett mantra, säger Jan och menar att det inte alltid var en dans på rosor. Min farfar, Richard Hain, var VD i många år och han var aktivt verksam i företag och föreningar ända tills han dog i mitten av sjuttiotalet, 89 år gammal.
Jan´s pappa John Hain var VD mellan åren 1961 och 1972 och därefter arbetande styrelse-ordförande fram till sin bortgång 1994. Även andra nära släktingar var engagerade i olika framträdande positioner i företaget.
– Kraven var stora och jag kan inte påstå att jag direkt såg fram mot en framtida roll i familje-företaget.

Skolan en pina
Skolgången var stökig och kantades av diverse problem.
– Efter femte klass tappade jag intresset för skolarbetet, jag var otålig och tyckte lektionerna var
långsamma. Det var egentligen bara matematik som intresserade mig. För att få någon ordning på mig skickade mina föräldrar mig 1964 till internatskolan Solbacka Läroverk i Sörmland där jag stannade fram till vintern 1967. Jag trivdes faktiskt ganska bra där. Det var en nyttig och lärorik period där vi var 350 elever som levde tätt inpå varandra. Det gällde att ta hänsyn och anpassa sig.

Väl hemma igen kombinerade Jan miltärtjänst med studier på kvällstid som bland annat ledde till studentexamen.
– Drygt 20 år gammal var jag fortfarande lika ointresserad av en framtid inom familjeföretaget och gjorde allt för att slippa, fortsätter Jan och berättar att han för att få fickpengar och finansiera studier och boende, körde lastbil under ett och ett halvt år och stuvade i Malmö hamn.

Efter avklarad underofficersexamen började Jan hösten 1972 läsa ekonomi på universitet i Lund.
– Det var en rolig och stimulerande period i mitt liv. Jag hade inga svårigheter med studierna, de klarade jag av på två år, men jag drog ut på tiden i Lund så länge jag kunde.

Generationsväxling nödvändig
Redan i början av 80-talet hade Jan påbörjat arbetet med att se över och hitta en lösning på ägarfrågan i koncernen.

– Generationsväxlingen var som tidigare nämnts nödvändig. Inom släkten fanns ingen gemensam hållning om hur verksamheten skulle drivas vidare, menade Jan.
1990 inleddes förhandlingar med Skandia i syfte att förvärva G & L Beijer AB. Affären var tänkt att genomföras enligt följande; Skandia var i huvudsak intresserad av Beijers aktieportfölj som då var värd cirka 450 miljoner kronor. Efter att ha separerat denna från Beijers skulle kärnverksamheterna köpas tillbaka av familjerna Hain/Werner och därigenom ha stärkt deras privata ekonomi.
Affären gick dock i stöpet i sista sekunden då tunga delägare i Beijers sa nej.
– Då var jag besviken på att affären inte gick att genomföra. Förslagen hade varit många men det var praktiskt taget omöjligt att få delar av släkten att begripa att något måste göras. När Skandia dök upp trodde jag dock att det skulle lyckas. Men så blev det inte. Så här i efterhand inser jag att denna affär, om den genomförts, inte hade löst successionsproblemen utan vi hade enbart skjutit dem på framtiden.

Beijer/Skrinet affären
Jan var fast besluten att genomföra generationsväxlingen och arbetet med att hitta en framtida och hållbar lösning på ägarfrågan inom Beijers fortsatte. I december 1991 träffades Jan Hain och Joen Magnusson, VD på Skrinet. Kontakten med Joen Magnusson kom genom ett mäklartips som menade att företagen kanske hade vissa gemensamma beröringspunkter. Skrinet bildades på sjuttiotalet med affärsidén att förvärva och utveckla familjeföretag. I mitten av åttiotalet ändrades affärsidén till att också omfatta uppbyggnaden av del- och majoritetsägda industri- och handelsföretag.
Mixen av helägda dotter- och intressebolag kom i många år att prägla Skrinet. I Skrinet såg John
Hain och Jan en lösning på successionsproblemen inom Beijers samtidigt som Skrinet behövde en ny huvudägare. Efter de inledande förhandlingarna drog parterna sig tillbaka:
– Pappa och jag behövde fundera igenom den mycket komplicerade affären i lugn och ro. Vi
visste att en av huvudägarna i G & L Beijer AB – John Hains bror Mauritz – var villig att sälja sina aktier till oss vilket skulle ge oss en stark förhandlingsposition i förhållande till övriga ägare. Så skedde och efter cirka en månad gick vi vidare och affären slutfördes snabbt.

Affär i tre steg
Hur affären genomfördes finns att läsa i G & L Beijers 130-års bok som utgavs 1996. Här följer ett utdrag:

»Affären Beijer/Skrinet genomfördes i tre steg.
Första steget togs när John och Jan Hain köpte bröderna Wiklunds aktieandel i Skrinet motsvarande 15 % av kapitalet och 40 % av rösterna. Samtidigt förvärvade Skrinet drygt

20 % av kapitalet och 6,4 % av rösterna i gamla Beijers. Tillsammans kontrollerade man

nu båda bolagen.
I steg två följde en apportemission där aktieägarna erbjöds att byta Beijeraktier mot

Skrinetaktier.
Härigenom säkrades 62,7 % av kapitalet. John och Jan Hain blev därmed huvudägare i den

nya koncernen med ca 64 % av rösterna och ca 33 % av kapitalet. Det var först 1994, när

familjen Werner (Charles Werner var gift med John Hains syster Brita) sålde sin andel i

Beijers, som Skrinet fick kontroll på över 90 % av såväl kapital som röster. 1995 var affären Beijer/Skrinet helt i hamn och man förfogade över samtliga aktier. Samtidigt bytte Skrinet

namn till G & L Beijer AB.«

Snabb omstrukturering av koncernen
Affären rönte stor uppmärksamhet i pressen och ledde tyvärr också till splittring inom familjen och bland personalen.
– Det var en jobbig period för alla inblandade, främst kanske för min pappa, som genom affären
kom på kant med stora delar av släkten. Att det var ett riktigt beslut i rätt tid visade den kommande utvecklingen på.
En ny styrelse, som till stor del hämtades från Skrinet, bildades och Joen Magnusson utsågs

till VD. Vid sin sida hade han Per Bertland, som fick ansvar för koncernens ekonomifunktion. Ledningen insåg att stora och genomgripande förändringar måste göras och det snabbt.
– Som i alla gamla traditionsrika företag utvecklas en anda som kanske inte alltid präglas av nytänkande och vilja till framsteg, menar Jan. Den nya koncernen var ett spretigt konglomerat – även Skrinet saknade en tydlig struktur – och utan tydlig inriktning. En total omorganisation och rekrytering av nya chefer blev starten på en ny era.
Omstöpningen av bolaget påbörjades omedelbart för att få en enhetlig struktur och bredda kapitalbasen. Ledningen beslutade att satsa på framför allt tre ben; kyla (sedan 2014 Beijer Ref AB) och industri (Beijer Tech AB) samt elektronik (Beijer Electronics AB numera Ependion AB). Både Beijer Tech och Beijer Electronics har avyttrats när detta skrivs. Sistnämnda företag, som för övrigt startades av John Hain´s svåger Charles Werner i början av 1980-talet, är numera introducerat på börsen.
Det nya bolaget var som tidigare nämnts diversifierat och verkade i många olika branscher – totalt ca. 20 bolag med dotterbolag. Mellan 1992 och 1996 avyttrades ett 15-tal bolag och tillsammans med avvecklingen av börsaktier frigjordes sammanlagt ca. 500 miljoner kronor,

ett kapitalskott som kraftigt förbättrade soliditeten.

– De första åren var tuffa. Men det vände 1994 och är jag glad att jag strax före min pappas bortgång kunde berätta att vi åter hade ett positivt resultat. Det gladde honom mycket. Jag vill gärna tillägga att pappa trots sviktande hälsa fanns med som värdefull rådgivare under hela processen med Beijer/Skrinet-affären.
Strax efter John Hains bortgång 1994 såldes Beijer Olje AB.
– Försäljningen var nödvändig och låg helt i linje med våra framtidsplaner för koncernen.

Pappa hade alltid haft stort fokus på Beijer Olje AB men insåg också att oljeverksamheten var riskfylld och dessutom band stora mängder kapital. De medel som frigjordes vid försäljningen gav möjlighet till satsningen på kyla.
Jan satt som vice ordförande i huvudstyrelsen i det nya bolaget och i en stor del av dotter-bolagens styrelser där hans kunskaper om framförallt de gamla G & L Beijer företagen kom

till stor nytta.
Bland Jan´s alla övriga styrelseuppdrag märks John och Jan Hain AB, Hain Stiftelser, Malmö Hamn AB, Matteus Fondkommission AB, Beijer Electronics AB, Svenska Oljegruppen AB och Malmö Kulturhistoriska Förening.

Dags att gå vidare
I början av 2000-talet hade omstruktureringen av koncernen nått långt och rörelseresultaten var
överlag mycket goda.
– Jag hade då varit verksam i koncernen i över 25 år, en period som präglats av stora förändringar.
Jag hade gjort vad som förväntades av mig och det var dags att dra sig ur och syssla med något annat. Och när jag ser tillbaka så finns där ett tydligt mönster i form av tio års perioder. Ta till exempel aktieaffärerna, de sysselsatte mig i tio år, likaså mitt engagemang i Beijer/Skrinet. Att det har blivit så beror nog på att jag i grunden är en orolig själ och gärna vill gå vidare. Jag ser mig som en entreprenörstyp, att förvalta har aldrig varit min ´cup of tea´.
I maj 2002 sålde Jan större delen av sitt aktieinnehav och avgick samtidigt ur styrelsen. En
nästan 140-årig epok tog därmed slut. Jan kvarstod dock som en av de största minoritetsägarna.

Bokförlaget
Några år tidigare hade Jan sjösatt ett praktverk om Malmö kallat »Malmöbilder«. Boken gavs ut på eget bokförlag och kom att bli både uppskattad och populär.
– Jag är mycket stolt över boken, den visade Malmö ur helt annat perspektiv än det gängse och
upplagorna – 6000 svenska, 1500 engelska och 500 tyska – såldes slut på några år. 
Projektet med Malmöbilder var dock inte enkelt att genomföra.
– Nej, det var mycket heta viljor inom projektgruppen och egentligen är det ett litet under att boken över huvud taget kom ut och blev så bra. Boken kom ut på marknaden 1:a söndagen i advent innan millennieskiftet.

Att Jan just valde att visa upp ett Malmö ur en annorlunda  vinkel var inte så konstigt.
– Intresset för Malmös historia och kultur fanns i blodet.

Både min farfar och pappa var drivande krafter och

engagerade i Malmö Fornminnesförening samt i Malmö

Planterings- och Försköningsförening som för övrigt

initierades av Gottfried Beijer. Min pappa satt i styrelsen

i närmare 40 år. Själv var jag ordförande i den förstnämnda

föreningen och genomdrev bland annat namnändringen
till Malmö Kulturhistoriska förening.

Efter två år avsade sig dock Jan sitt uppdrag. Trots det

ibland  tunga arbetet med Malmöbilder gav sig Jan något

år senare på ett nytt omfattande bokprojekt, en bok om

»Gammalsvenskby - en by i Ukraina«. Den väckte stor

uppmärksamhet när den kom ut 2001. Boken handlar om de

ättlingar till svenskar som utvandrade i slutet av 1700-talet till

den lilla byn Zmievka, på svenska kallad: »Gammalsvenskby«.
– Jag besökte själv byn och blev fascinerad av alla fantastiska

människoöden och att de bevarat sin protestantiska tro, sitt

språk och känslan av att vara svenskar.
Efter några år valde Jan att lägga bokförlaget på is men håller det inte för omöjligt att det kan

bli ännu en bok i framtiden.
– Vem vet, bara ämnet är spännande.

Storslaget borgarhus
1917 övertogs Rosenvingeska- och Beijerhuset av G & L Beijer AB för att på 50-talet övergå i familjens ägo. Jan berättar att det var ytterst nära att Rosenvingeska huset rivits i slutet av 1940-talet.
– Tack och lov stoppades dessa planer och istället påbörjades en renovering av huset och bit för bit återskapades ett storslaget borgarhus.
John Hains svåger Charles Werner var under många år en drivande kraft i detta arbete.
I dag är Rosenvingeska huset ett av Nordens bäst bevarade borgarhus från 1500-talet där John Hain var den drivande kraften och 1994 förklarades huset som byggnadsminne

– Under många år var pappa en drivande kraft att få Rosenvingeska huset på Västergatan kulturminnesförklarat. Därför var det extra roligt för honom att detta till slut genomfördes och att han fick delta i ceremonin strax innan han gick bort.
Senare tog Jan över förvaltningen av huset. Tre generationer Hain har således varit inblandade i
bevarandet av Rosenvingeska huset; Richard Hain, John Hain och hans bror Mauritz och så slutligen Jan.

Satsning på fastighetsbolaget

Fastighetsbolaget Kungen äger två fastigheter vid Fersens väg mitt i centrala Malmö. Redan under studietiden hade Jan börjat köpa aktier i fastighetsbolaget.
– Ja, men egentligen utan någon speciell inriktning eller för något speciellt ändamål.
I mitten av 90-talet tog Jan plats i styrelsen och fann att underhållet var kraftigt eftersatt.

2004 blev Jan ensamägare till fastighetsbolaget och drog igång ett mycket omfattande renoveringsarbete.
I dag är detta arbete genomfört och man

möts av moderna, ljusa och topputrustade

lägenheter. Husfasadens ursprungliga

karaktär i färg och utsmyckning har också

återskapats. Jan har under årens lopp haft

uppdrag i styrelser i olika fastighetsbolag.

Framtiden
Att få fastigheterna på fötter har tagit mycket av Jans tid under åren. Efter en genomgripande renovering såldes fastighetsbolaget 2019.
– Att skapa och utveckla en produkt är mycket stimulerande, menar Jan.
– Och när jag tittar tillbaka på mitt liv slår det mig hur mycket jag formats av min otålighet och viljan av att komma vidare, inte stanna upp och fastna.
Min omgivning kanske inte alltid har tyckt att jag varit närvarande, till exempel suttit på en kontorsstol från åtta till fem omgiven av en massa personer. Jag har aldrig fungerat på det viset, jag har alltid tyckt om att verka i bakgrunden, dra i trådarna, sätta ihop grupper och driva projekt. Det är då jag lever och känner att jag kan bidra med något meningsfullt.
Jan tillägger också att han aldrig ångrat att han sålde huvuddelen av sitt aktieinnehav i

G & L Beijer AB.
– Företaget har haft en mycket fin utveckling under de här åren vilket gläder mig. Men i dag har jag en frihet som jag aldrig haft om jag stannat kvar i företaget.
Trots min tvekan i början kan jag se tillbaka på drygt 25 års mycket utvecklande och givande år i
koncernen.
– Att få möjlighet att ge något tillbaka i form av anslag och bidrag till viktig klinisk forskning känns mycket tillfredställande. Det gläder mig också att på det här sättet föra mina föräldrars tradition som donatorer vidare.
Slutligen vill Jan gärna trycka på en sak som väglett honom genom livet.
– Jag vågar påstå att mitt liv förändrades radikalt och till det bättre. Fram till jag var i 18-års åldern hade jag nämligen en ful ovana att alltid säga »om inte om hade varit«. Det var så enkelt att skylla på just detta lilla »om inte«.

Allt går att genomföra, bara man anstränger sig.

                                                                                                         

Inga och John Hain

John Hain, 1917–1994, följde sin far Richard Hain i fotspåren och kom att ägna större delen av sitt verksamma liv åt familjeföretaget. Efter en jur- och pol. mag. examen i Lund 1945, reservlöjtnant i Göta Artilleriregemente, några år i USA hos energikoncernen Sprague Company och ett år på Bränslekommissionen i Stockholm, började John Hain på G & L Beijer AB 1948 – idag Beijer Ref AB.
Mellan åren 1961 och 1972 var han VD och därefter arbetande styrelseordförande.
Under hans verksamhetsperiod var G & L Beijer en handelskoncern med inriktning på olja, kol,
industriteknik, miljövård och spedition och i ett senare skede även industriautomation och data. Men det var främst inom oljeverksamheten John Hain kom att spela en betydande roll. Han ansvarade för den uppbyggnad av oljerörelsen som ledde till att Beijers 1994 var det största fristående oljebolaget i Sverige som var kvar efter branschens omfattande omstrukturering.
Under John Hains ledning förvärvades 1968 tillsammans med kusinen Kjell Beijer och Anders
Walls Beijerinvest femtio procent av oljetradingbolaget Scandinavian Trading. Detta var en mycket uppmärksammad och lönsam affär för Beijers. 1974 såldes bolaget och gav ett mycket stort kapitaltillskott. Bolaget köptes senare av Volvo. 
1992 gick John Hain tillsammans med sonen Jan in som huvudägare i Skrinet AB i syfte att skapa en stabil grund för Beijers fortsatta verksamhet. Han var lyhörd för nya influenser och medverkade aktivt till den omstrukturering av verksamheten som inleddes i och med samgåendet mellan Beijers och Skrinet.

John Hain kunde framstå som korrekt och blyg. Han var inte de stora ordens man och tog inte
plats i den meningen att han alltid måste synas och höras. Det var honom främmande. Men han kunde säga till när så behövdes och ingen ifrågasatte hans kunnande och stora auktoritet. John Hains sparsamhet är omvittnad, en egenskap som kom väl till pass med tanke på att han även var ytterst ansvarig för koncernekonomin, lika orädd som han var att ta stora och svåra affärsbeslut när mycket stod på spel, lika noga kunde han vara med kronor och ören.
Vid ett styrelsemöte i början av 90-talet överlämnades en gåva till honom i form av en portabel
luftkonditioneringsapparat varpå han genast frågar: Hur mycket ström drar den då?

Styrelseuppdragen var många; Rederi AB Svea, Investment AB Öresund, Sveriges Grossistförbund, Svenska Petroleuminstitutet, Malmö Börshus, Malmö Hamn m.fl.
John Hain höll även kontakt med sin kusin Kjell Beijer och Anders Wall på Beijer Import & Export AB i Stockholm och satt under ett antal år som suppleant i bland annat Beijerinvests styrelse och som ordinarie i Haki AB samt i fastighetsbolaget Pilen AB. Anders Wall satt under många år som suppleant i G & L Beijers styrelse.
John Hain´s stora intresse för sin hemstads historia och kultur ledde till styrelseuppdrag i Malmö Kulturhistoriska förening och Malmö Förskönings- o Planteringsförening.

John Hain var gift med Inga Lönnquist, 1918–1991. Med sig i boet hade Inga dottern Helena,
född 1942 och sonen Staffan, 1944–1975. Romansen började under kriget då John var inkallad som reservofficer samtidigt som han tog sin jur- och pol.mag. Inga var engagerad som bilkårist inom KAK. De gifte sig i Palm Springs sommaren 1947 under Johns tid i USA.
Både Inga och John var intresserade av litteratur och medicin. Inga föredrog författare som
Fröding, Strindberg och Ferlin men var långt ifrån främmande för mer modern litteratur.

I Johns fall var det historia som låg honom närmast. Men han var i sin ungdom också mycket idrottsintresserad och var ytterst nära att som simmare få representera Sverige i de olympiska spelen i Berlin 1936. Pappa Richard satte dock stopp för de planerna, antagligen på grund av det oroliga läget i Europa vid den tiden.
I motsats till vad man kanske kunde tro var John även intresserad av de radikala strömningar
som föddes inom konst, litteratur och teater under det sena 60-talet. Till exempel roade besök på
alternativa teaterföreställningar honom mycket.

 

Inga, som var yngsta barnet föddes i Örebro och hennes föräldrar Joël, 1881–1937, och Signe,
1883–1928, gick bort när hon var 10 respektive 19 år och deras tidiga bortgång kom att prägla henne under resten av livet. 1923 flyttade familjen till Stockholm där pappa Joël drev en egen verksamhet fram till sin död. Inga var fåordig om sin uppväxt även inför Jan och hans syskon. Hon trivdes bäst i sällskap med några få nära vänner, det stora sociala livet var inget för henne. Under en period var Inga dock aktiv som President inom Inner Wheel och under två perioder som Internationell sekreterare. 1953 köpte de ett tämligen spartanskt sommarställe i Ranarp på Bjärehalvön. Här trivdes framförallt Inga alldeles förträffligt. Några år senare införskaffades ytterligare ett sommarhus, nu nere i Ljunghusen men där rotade de sig aldrig riktigt.

Jan har i sin tur långt senare köpt en gård i Glimminge och senare ett hus i centrala Båstad.

Bjärehalvöns dragningskraft har således gått i arv. 

Inga och John´s stora intresse för medicin och historia förklarar de båda stiftelsernas tillkomst.

Richard Hain

Richard Hain, 1886–1975, anställdes i unga år i systerbolaget G & L Beijer Import & Export i Stockholm AB, senare Beijerinvest, som öppnades 1894 med bröderna Gottfried och Lorens Beijers halvbror Valdemar som VD. Syftet var att försöka att återknyta G & L Beijer AB närmare Beijers i Stockholm, som gått sin egen väg 1904 efter en schism mellan Lorens Beijer och Valdemar. Detta misslyckades dock och efter några år kom Richard Hain tillbaka till Malmö för att ta plats i Beijers ledning som vice VD under sin bror Erskine Hain. Samma år blev han ägare och chef för Carl Peterssons Stenkols AB, sedermera Kolkompaniet.
Efter första världskriget hamnade Beijers i stora svårigheter. Hela rörelsekapitalet gick förlorat och företaget ombildades. Den inflytelserike industrimannen Ernst Wethje, VD på Skånska Cement AB, senare Skanska AB, kom att spela en betydande roll och utan vars hjälp förtaget knappast hade klarat sig. Representanter från familjen Wethje satt därefter i Beijers styrelse fram till 1992. Richard Hain och hans bror Erskine byggde upp en imponerande kolverksamhet i Sverige.
Under en period var de landets största kol- och koksimportörer. Man uppförde bland annat en stor anläggning i Malmö hamn vid Beijerskajen, ett namn som lever kvar än i dag. Här kan nämnas att Richard Hain ofta stod i sitt kontorsrum på Norra Vallgatan med kikaren i handen och följde arbetet nere på Beijerskajen 600–700 meter bort.
Kolkompaniet – ombildat i början 80-talet till Beijer Olje AB, ett arbete som för övrigt Jan Hain

tog initiativ till – bildades 1925 och Richard Hain blev dess förste VD, en post som han höll fram till 1958.

Under åren 1959 till 1961 var han dessutom VD i G & L Beijer AB och styrelseordförande från 1961 fram till 1972. Richard Hains betydelse för Beijers utveckling under nästan sextio år kan inte överskattas. Han var verksam under en tidsperiod som präglades av större förändringar än någonsin tidigare i historien. Men Richard Hain hade en väl utvecklad förmåga att snabbt förstå de krav som ställdes på förnyelse inom koncernen. Ett bra exempel på detta är omställningen från kol till olja som påbörjades efter andra världskriget. Men Beijers ledning var angelägen om att bredda verksamheten. Exempel på detta är agenturer med ett komplett program för maskiner och anläggningar samt förnödenheter till gjuterier och stålverk.
Richard Hain hade också ett flertal uppdrag utanför koncernen. Han var engagerad i Malmö
Förskönings- och Planteringsförening. Den nära vänskapen med konstnären Carl Milles, vilket inte minst den omfattande brevkorrespondensen dem emellan visade (breven finns  bevarade på Stadsarkivet i Malmö), resulterade bland annat  i att skulpturen Pegasus är placerad i Slottsparken i Malmö.

I detta sammanhang är det också värt att nämna att Richard Hain var drivande för  fontängruppen Tragos utanför Malmö Opera, vilken tillkom med medel ur »Lorens och Agnes Beijers Fond«.

Styrelseuppdragen var många i näringslivet. Han satt i styrelserna för Malmö Sparbank, Riks-banken i Malmö, Malmö Förenade Stuveri, Skånska Intecknings AB, Stockholms Rederi AB Svea, Malmö Läderfabriks AB, G.C. Faxe AB, Malmö Roddklubb. I ett flertal av dessa var han styrelsens ordförande. Richard Hain var gift med Ebba Hain, 1892–1982, född Sahlin. Ebba

växte upp i Stockholm och kom från en släkt med jurister, häradshövdingar, godsägare, landshövdingar, präster med mera. Hon var från barndomen präglad av ett liv i en påtagligt
intellektuell miljö varför flytten till Malmö med sin Richard innebar en stor förändring. Men

hon anpassade sig snabbt till en miljö som i mångt och mycket handlade om företag och företagsaffärer.
Hustru Ebba var mycket aktiv i förenings- och sällskapslivet. Ebba och Richard Hain fick tre barn; John, 1917–1994, Brita, 1918–2013 och Mauritz (Moje), 1919–2012.

Förutom Erskine, 1877–1959, som vid sidan av sin bror var verksam i G & L Beijer AB, hade han
ytterligare fyra syskon; Maria, 1879–1965, Folke, 1882–1966, uppfinnare och grundare av Hainverken, Gottfried, 1887–1983, generalmajor och överadjutant hos Gustaf V samt Sigrid,

1893–1990.

Richard Hain var aktiv i koncernen fram till sin bortgång 1975.

Projekt: Mats Jeremiasen/Stefan Tempte